Sakta sveper mörkret över oss och hösten närmar sig försiktigt. Samtidigt vaknar mörkret inom mig till liv, precis som det gör varje höst sedan 2015. Minnesbilderna spelas upp i hjärnan som en dåligt klippt film som inte går att stänga av. Kramarna, orden, känslorna, tomheten. Allt återkommer, varje år, sakta men säkert så smyger de sig fram och man gör vad man kan för att slå bort mörkret. Första och sista bilden på alla oss syskon. Livet blev aldrig riktigt sig likt efter det. fuckcancer