En sak som jag frågade exmaken en del om, som oroat mig, var att det inte kändes som att de pratat om hur hans mående kan bli bättre på vuxenpsykiatrin. Eller så glömmer han vad de säger. För nästan allt han sa till mig var fokus på sonen, hur sonen behöver hjälp. Men pappan behöver må bättre, och det kan man inte hänga upp på sonen. Jag frågade honom gång på gång vad de sagt om honom. Läkaren hade typ sagt att det är vanligt att ha såna problem vid exmakens diagnos. Men vad gör de åt det?