Världen är så kaotisk och trasig att jag börjar tro att det vi kallar livet egentligen är döden. Begriper inte hur det är möjligt att mina vackra barn får fortsätta finnas i detta. Deras mjuka hud. Hur det fortfarande kan finnas konst och musik och dikter, och träd, och vågor. Hur kom det hit, hur får det plats i allt det här som ruttnar. Hur länge ska jag få behålla det?