Tankar jag tänker jätteofta just nu: Vad genuint sjukt det är att gå runt och bära på en liten människa man inte känner ännu? Att vara i en såpass bisarr fysisk symbios med någon man först vid ett senare skede ens får veta vem det är. Jag har liksom sällskap överallt, och den här lilla personen lyssnar på när det kurrar i min mage för jag är sugen på en apelsin till. Den är en äkta liten person som kommer bli lång och ha ett jobb och bli kär i nån? Kanske kommer vi skratta likadant? HISNANDE