Efter nyheten om Örebro blev jag förlamad. Av ångest, av att höra paniken rösten i filmerna de spelat in, av längtan att få krama mina barn som inte är här nu, av känslan av overklighet, av tanken på kollegor som stått med detta på plats, på akuten, på operation och på IVA. Och insikten att det hade kunnat vara här. Det kunde varit mina barns skola. Det hade kunnat vara min arbetsplats. Och helt plötsligt kändes livet 💔💔