Alltid märkligt att komma hem till en ’tom’ och knäpptyst lägenhet efter utbildningsdagar/man har sovit borta, det är en sån dissonans mellan den ständig dialogen och massor av interaktioner med människor till vakuumet som återfinns hemma. På sätt och vis är det skönt och välbehövligt men samtidigt tänker man på vad som inte finns: längtan hem till ’sin person’, den där långa välkomstkramen, ”äntligen är du hemma” och ”hur har du haft det?, berätta allt!”. Reflekterar över det varje gång.