Äntligen sa jag nej, jag vill inte detta. Sen åkte jag längre ut i förorten och gick på standup. Jonatan Unge dök upp och enbart hans kroppsspråk gjorde att jag skrattade högt. Gick ut i den kalla luften, hade glömt mössa och frös om öronen, men det gjorde inget för jag kände mig glad och fri. Skrattet låg kvar, likaså den långa kramen från min vän. Tunnelbanestationen hade fina färger och när jag ser färger igen, då vet jag att det är på väg att vända. Det är på väg att vända.